Recension: Patient Number 9 (Ozzy Osbourne)

Efter att ha lyssnat igenom hela Patient Number 9 tvingades jag ställa mig själv frågan: Har The Prince of Darkness någonsin varit bättre? En till genomdragning senare kunde jag konstatera som följande att nej, det har han inte. Här pikar Ozzys solokarriär. 

Patient Number 9 är likt flera av Mr. Osbournes soloplattor en kollaboration med flera gästartister. I det här fallet gästgitarrister. När jag överblickar spåren blir jag inte superförtjust i att se Zakk Wyldes namn här och var, han är ju en av de tråkigare gitarristerna Ozzy arbetat med och ett ständigt ankare under hans konserter. Det ska väl sägas att jag trots det, instinktivt, ändå föredrar att se hans namn på plattan före Post Malones.

Men för att prata om innehållet snarare än omslaget: Patient Number 9 är lysande. Från start till slut. Det hela börjar med den högst ambitiösa titellåten som med stark sång av Ozzy och oväntade vändningar tar oss genom land och rike. Den är kort och gott en rockopera. Med popiga refränger, gitarr-hooks och ett grandiost sololirande av Jeff Beck.

Nåja. Nu har man väl blåst allt krut på första låten?

Inte alls!

Patient Number 9 ännu bättre än Ordinary Man

Skivan håller flåset uppe med Immortalsom gästas av Mike McCready. Den är inte lika episk, men har vassa melodier så det heter duga. Vidare fortsätter skivan att greppa tag i oss med följande två spår. Här måste jag ge särskilt beröm till just Wylde. Jag sysslar inte med agendor. Förtjänar någon cred ska de ha cred. Två av skivans starkaste spår är just nummer tre och sju – Parasite och Mr. Darkness – som Zakk Wylde står som gäst på. Hans samarbete med Ozzy brukade främst bestå av hysterisk gitarronani som helt och hållet saknar känsla eller kontakt med lyssnaren. Men här sätter han ett starkt groove och spelar gitarr på ett betydligt roligare sätt än vi är vana vid. Någon måste ha tagit tag och ruskat om honom. Ordentligt.

Patient Number 9 är som starkast under sin första halva, men med en hög lägstanivå rakt genom. Plattan lyser av sin hunger och ambition.  Varenda låt känns som om den gjorts med djup eftertanke. Den har också ett råare sound och större fläsk. Nostalgisk rock. Tematiken med en Ozzy Osbourne som sjunger om sinnesförvirring och läskiga mentalsjukhus är även den skojig. “I like worms” sjunger han bara för att peta in en kul detalj. Vi gillar dig, Ozzy.

Med starka Ordinary Man och nu ännu bättre Patient Number 9 är den 73-årige artisten i sitt livs form. Förhoppningsvis har han några plattor kvar i sig. Även om den må vara trixad med, så märks det inte på någon sång att han ser slutet den närmaste tiden.

Betyg: 4 av 5
Bäst: öppningsspåret knäcker allt soloartisten gjort
Sämst: Känslan att det är par fillers på slutet

Patient Number 9 – betyg per låt

1. Patient Number 9 (feat. Jeff Beck) – 5
2. Immortal (feat. Mike McCready) – 4
3. Parasite (feat. Zakk Wylde) – 4
4. No Escape From Now (feat. Tony Iommi) – 4
5. One of Those Days (feat. Eric Clapton) – 4
6. A Thousand Shades (feat. Jeff Beck) – 4
7. Mr. Darkness (feat. Zakk Wylde) – 4
8 Nothing Feels Right (feat. Zakk Wylde) – 4
9. Evil Shuffle (feat. Zakk Wylde) – 3
10. Degradation Rules (feat. Tony Iommi) – 3
11. Dead and Gone – 3
12. God Only Knows – 4
13. Darkside Blues – 3

LÄS OCKSÅ: Recension – Nick Cave på Way out West