Recension: Nick Cave på Way Out West 2022

Betyg: 5 av 5
Bäst: Att jag får uppleva det här.
Sämst: Att konserten inte varar för evigt.
Jag utmanar dig att nämna någon annan låtskrivare med en lika jämn och stark katalog som Nick Cave. Den australiensiske rockikonen har inte producerat ett enda svagt album sedan debuten med The Boys Next Door (1979) och har knappt släppt en dålig låt. Okej, okej, Noctaruma och No More Shall We Part är långt ifrån några favoritskivor, men jag skulle likväl ge dem betyget 3 av 5. Och då har han släppt 25 studioalbum.
De många sidorna av Nick Cave
Vad som är ännu mer fascinerande är hur han hela tiden lyckas undvika att upprepa sig själv. Under sin starkaste period 1986-1997 släppte han åtta album som både är vitt skilda och skitbra. Kicking Against the Pricks (1986) är en lysande coverskiva; Your Funeral… My Trial (1986) bjuder på melodisk avgrundsmusik och någon sorts karnevalmusik; på Tender Prey (1988) möts blues och postpunk; The Good Son (1990) består av psalmer; Henry’s Dream (1993) akustisk rock; Let Love in (1994) gotiska kärlekshistorier; Murder Ballas (1996) vansinniga mordberättelser; The Boatman’s Call (1997) sanslöst vacker pianomusik.
Sedan dess har hans musik avhandlat allt från gospel och garagerock till drömska synthmattor med hisnande vacker körsång. Han är en artist i ständig rörelse, men i vilken terräng han än parerar kliver han aldrig snett.
Nick Cave på Way Out West – Spelade munspel
Nick Cave på Way Out West var den femte gången jag såg den trådsmale, numera 64-årige, rocklegenden framföra sin demoniska låtskatt. Det var också en av de bästa. Köpenhamnsspelningen med sidoprojektet Grinderman (i samband med andra plattan) håller jag som bäst. Men med Bad Seeds har han nog aldrig varit bättre. Det är dock svårt att svära på eftersom han alltid är fenomenal.
Den stora skillnaden den här gången är hans goda humör. För en som inte är van vid Nick Caves intensitet och dystra uppsyn, framkom han säkert plågad, men för den rutinerade lös glädjen igenom hans helvetespredikan. Han spelade munspel, sken upp av publikens entusiasm, uttryckte hur mycket han behöver detta – osv. Aldrig tidigare har jag sett honom spela munspel förut – det var under City of Refuge – och när låten var klar slängde han med ett leende munspelet i marken samtidigt som han sparkade sitt ena ben högt upp mot skyn och gjorde en rejäl “rockpose” som snarare för tankarna till Clash än Nick Cave. Han såg härligt trotsig ut och nästan lite förvånad över vad han precis gjort. Lever ut rockdrömmen, sörru!
The Bad Seeds levererade
Musikvärlden är fullproppad med legendariska band, men när det kommer till ikoniska kompband är det betydligt mer sparsmakat. The Band i all ära, men frågan är om inte The Bad Seeds är det bästa. I flera decennier har de backat Nick Cave, alltid lika säkert, alltid lika coolt. Visst, många medlemmar har kommit och gått – Blixa, Mick bl.a. – och nu är Warren Ellis den mest framträdande vapendragaren. Med Ellis har Cave även gjort en hel del filmmusik och frågan är om de inte snart kommer att göra soundtrack till TV-serier med. Vi får väl se om Nyaserier.se har något att rapportera snart! Men min favorit har alltid varit Martyn P. Casey – mina absolut favoritbasist.
Jag stod längst fram, trängdes och njöt. Konserten hade gärna fått vara för evigt.
Nick Cave på Way Out West – Setlist:
Get Ready for Love
There She Goes, My Beautiful World
From Her to Eternity
O Children
Jubilee Street
Bright Horses
I Need You
Waiting for You
Tupelo
Red Right Hand
The Mercy Seat
The Ship Song
Higgs Boson Blues
City of Refuge
White Elephant
Extranummer:
Into My Arms
Vortex
Ghosteen Speaks
Nick Cave på Way Out West 2022 visade sig vara en riktig dundersuccé. Du hittar fler recensioner här!